Två söner
Två söner till en gammal far
Tjänade på släktens gods
En tanke båda bröder har
Var därför väl till mods:
”Snart så skall vi arvet dela
Och inte kämpa för vårt bröd
Känslan av att här få träla
Befrias ifrån tvång och nöd”.
Så talade de sinsemellan
Där de gick bak harv och plog.
Pauser tog de mera sällan
För plikter har de mer än nog
En dag den ena av dem sa:
Gick in till fadern sin,
”Mitt arv det vill jag genast ha.
Det tillhör rätten min”.
”Jag känner ingen glädje av
Att träla på ditt gods
Frihet, glädje utan krav
Då blir jag glad till mods”.
”Ditt val är fritt då fadern sa
Du får nu som du vill.
Här är pengar du skall ha.
Jag säger: lycka till”
Men faderns sorg är djup och stor
När sonen gett sig av
”Att överge sin far och bror
Min sorg kan bli min grav”.
Hans bror där hemma djupt besviken.
Men ändå trogen i sitt värv.
Känner sig dock ändå sviken
Av sin bror i hans fördärv.
Och sonen for till okänt land
Fick vänner där i överflöd.
De minskade dock efter hand
Han kom i penningnöd.
Av arvet fanns det inget kvar
Det gått till kvinnor och till vin.
”Att överleva har jag här
Min enda chans att vakta svin”.
Den bror som hemma jobbar på
Snart glömt sin yngre bror.
Trogen i sin tjänst ändå
Besvikelsen dock gror.
Men fadern väntar varje dag
Att någonting skall hända.
Att sonen om än sjuk och svag
En dag skall återvända
Han varje dag till porten går
Att spana emot vägen.
En stund han sedan stilla står.
Grubblande, förtegen.
Sonen långt i främlingsland
Börjar lida nöd.
Saknar släkt och vänskapsband.
Saknar dagligt bröd.
Ett strongt beslut han sedan tar:
”Nu svin skall ni få höra.
Till fadershemmet nu jag far.
Det skall jag verkligt göra.”
Vid porten fadern troget står.
Ser sonen långsamt vandra.
En kram, en kyss, en glädjetår
Så möter de varandra.
Sonen glad men full av ånger:
”Låt mig bli din legodräng.
Jag ångrat mig så många gånger.
Jag jobba kan på åker, äng”
Men fadern sade: ”Nej min son.
Förlorad var du, hem du kom.
En legodräng? Långt därifrån.
Nu fest vi ordnar om.”
En högtidsdräkt, en ring av guld.
En fest med dans och spel.
Så välkomnar FADER HULD
Det unnar vi så väl.
Från fälten kommer hemmason
Från arbetsdagens genomgång.
På avstånd hör han dragspelston
och glad och munter sång.
Han hör att lillebror är där.
Blev sur, går inte in.
”Troget har jag jobbat här.
Festen den är inte min.”
En klagolåt nu far får höra
Om trohet flit och allmän lydnad.
”Aldrig har då jag fått göra
En fest med vänner i all trevnad.”
”Så kommer bror från syndafärden
Då ordnas det till fest
Med sång och dans som uti världen
Med han som hedersgäst.”
”Men sonen min, då sa hans far,
Allt mitt är ditt.
Allt som jag har du också har.
Ja, det är verkligt ditt.”
”Kom in till festen hemmason.
Det är din faders lära.
Han kom hem långt härifrån.
Du är ju alltid nära.”
Luk.15:11-32.
